Barnen i trädgården
Jag har läst många inlägg där kombinationen barn och odling hyllas. Ibland håller jag med och ibland inte. Upplever att det ofta är svårt att få ihop allting. Vår stora tjej är inte så intresserad av att hjälpa till med grävning och sånt. Däremot är hon ett proffs på att skörda. Den minsta brås mer på sin pappa och hjälper gärna till och grovjobbar. Han är också minst, så han är ju van vid att hänga på det som erbjuds.
I våras hade vår storing (5,5 år nu) en kompis på besök och de spanade in kycklingarna vi hade då och plockade ägg ur redena. Kompisen frågade min dotter om det var kycklingar i äggen. Min dotter hade då en världvan utläggning om hur hönan måste ligga jättejättelänge på äggen och värma dem för att det ska bli en kyckling i. På något sätt hade hon snappat upp hela processen och jag stod en bit ifrån och tjuvlyssnade stolt.
Min son och jag gick runt och skrotade lite i trädgården en dag under sensommaren.
– Vill du en morot, frågade jag.
Han svarade ja och vi gick till platsen där morötterna växte. Jag bad honom att dra i blasten och vi drog tillsammans upp en stor och fin morot. Den minen glömmer jag aldrig. Chock och förtjusning på samma gång.
Visst tror jag att odlingen och trädgården har en positiv inverkan på barnen. Det känns bra i mammahjärtat att få ge dem det här. Barnen vet var maten kommer ifrån. Sen har vi inga förväntningar på att de ska göra samma val som oss i framtiden.
På jobbet skojas det om att våra barn förmodligen kommer att bo på stureplan och bara äta halvfabrikat. Och förmodligen kommer det att komma en sådan motreaktion. Än så länge är jag glad att den enda trotsen i detta ämne hitills är att de önskar sig köpta köttbullar på fredagar.